Att bestämma sig för var vigseln ska ske är kanske inte alltid det lättaste om man inte har något färdigt planerat sen många år tillbaka. Men även då gäller det ju att man kommer överrens båda två om att det känns bra. Vi har diskuterat under åren att om vi gifter oss så är båda med på att det ska vara kyrkligt. Daniel har alltid velat gifta sig på Alnö i gamla kyrkan men eftersom vi bestämde att ha bröllopet i Finland så var ju det uteslutet. Jag är uppvuxen i Vörå och konfirmerad i Vörå kyrka så det var ju ett alternativ men valet föll till slut på Trefaldighetskyrkan i Vasa då vi tycker att det är en vacker kyrka och då det var mest praktiskt för våra gäster som bodde på hotell i Vasa.

 

 

Kyrkan bokade vi när vi var hemma i Finland på påsk, och jag var nästan säker på att vi inte skulle få tid när vi var så sent ute så jag hade flera andra kyrkor på reservlistan. Ja, jag var faktiskt så nervös att vi inte skulle få nån av kyrkorna vi kunde tänka oss så jag gick in med inställningen att vi tar den kyrkan som har en ledig tid den dagen som vi hade bestämt. Men när jag ringde till församlingen så hade de faktiskt 2 lediga tider den dagen. Vi valde kl 16. När jag bokade kyrkan fick vi också namnet på prästen som skulle viga oss. Hon heter Tia-Maria Nord.

 

Jag tyckte att det var väldigt trevlig med en kvinnlig präst. Det var också roligt att hon hade varit i Sverige och gjort sin praktik. Vi träffade henne samma vecka som vigseln och gick igenom lite detaljer. Innan det hade vi också fått skicka ett personligt brev till henne där vi beskrev oss, hur vi träffades och vår syn på äktenskapet så att hon kunde göra vigseln lite mera personlig.

 

När klockan var 15 anlände vi till kyrkan och gömde oss en våning ner medan gästerna anlände. Eller jag gömde mig där nere. Daniel gick omkring som en yr höna och var nervös. Till slut fick mina tärnor tvinga i honom lite choklad så han inte skulle svimma.

 

Framme vid altaret stod prästen och log mot oss och mimade "Wow". Direkt efter ingången sjöng vi psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt" och därefter började vigselakten. Min barndomsvän Eirik läste ett stycke ur bibeln och min hederstärna Emma sjöng 2 sånger som vi valt ut, "Utan dina andetag" med Kent och "Kärleksvisan" med Sarah Dawn Finer. Jag klarade mig ganska bra från tårar till jag råkade möta Emma blick när hon sjöng, sen var det kört.

 

 

Prästen är vi väldigt nöjda med. Hon höll ett fint och personligt tal till oss även om en del info inte riktigt stämde. Vi har inte varit tillsammans i 10 år ("bara" 7) och att sport är ett gemensamt intresse kanske hade stämt bra för 15 år sen men idag är det nog mat, bond-filmer och Memphis som är det största gemensamma intresset. ;) Hon fick församlingen att skratta när hon förtydligade att "män är som barn, de behöver tydliga gränser" och det hela kändes mindre strikt när hon började läsa på fel bön när hon skulle be för ringarna. Och när hon sen lämnade över Bibeln innan vi skulle gå ut ur kyran och hade stängt av microfonen, fick vi oss ett gott skratt när hon sa "Daniel, mycket bra val! Linda, ganska bra val......". ;)

 

Som utgångsmusik hade vi valt "Underbart" med Kalle Moraeus. Den var jättemäktig då den spelades på orgel, och åtminstone jag gick ut med hjärtat fyllt med kärlek och glädje.

 

När vi kom ut på kyrktrappan möttes vi av hurra-rop, ris och såpbubblor. Utanför väntade vår transport, en svart mercedes-limousine som skulle ta oss ut till festplatsen. Med oss i bilen följde toastmaster och marsalk Fredrik, toastmadame och tärna Monica samt vår fotograf Bella. Några hann också få en glimt av prästen som åkte iväg från kyrkan på sin vespa...